Det ljusnar kanske…

…så småningom. Alla säger det, men själv har jag svårt att tro det. Jag är omsvept av ett mörker som är så obeskrivligt att det inte ens är lönt försöka sätta ord på det. De mörka molnen är här och det är svårt att se strimmorna av ljus…fast så ibland, men bara ibland, så ser och känner jag ett litet hopp om att jag ska kunna se en framtid, en ljusare framtid…så småningom… Ni finns där ute, Ni som ger mig dessa små glimtar av ljus, och jag kan bara säga TACK för att Ni finns!

Jag har, av förklarliga skäl, ej lagt ut någon ”Vad föreställer bilden” denna månad och återkommer med den i augusti…

Annonser

~ av Jur kand på juli 12, 2010.

4 svar to “Det ljusnar kanske…”

  1. Även om man ser korta ljusningar bland så räcker det långt. Det kommer att kännas som ett mörker, rätt ofta. Men det finns hela tiden en ljusstrimma där att hålla kvar vid. Och det finns nån där som ser till att du gör det också.

    Kramar!

  2. Hej Erika!

    Jag tänkte på dig häromdan, hur det går med allt. Att det är tungt och så kan ju var och en förstå. Låt sorgeprocessen ta tid vettja. Det lär det göra. Jag tänker på min far nästan varje dag trots att det gått fyra år nu sen han gick bort. Riktigt härlig bild du bjuder på här! Den andas hopp. 🙂

    Ha det gott!

  3. Jag förstår mycket väl hur du känner det, det är tungt och svårt att se framåt. På något vis kanske man är rädd för att se framåt, kanske är man rädd för att man ska glömma. Men vissa saker glömmer man aldrig tro mig du kommer ha med dig dina fina minnen och fina bilder för evigt varje gång du tänker på dessa glöm inte bort att le var inte rädd för att visa vad dina minnen betyder. Kom även ihåg att ingen kan ta ens minnen ifrån en….
    Var rädd om dig!
    Vacker bild här!
    Morgan

  4. Åh, Erica… jag skulle bara gå hit och tacka för den fina kommentaren på min blogg, men så hamnade jag här och läste om vad som har hänt. Nu sitter jag här på jobbet och fäller en tår för din skull. Jag förstår att mörkret är stort och kvävande, eller rättare sagt så kan jag bara föreställa mig att det är det. Jag har haft turen att aldrig förlora någon ung människa i min omgivning, men jag vet bara hur jag mår nu när min katt har dött, alldeles för ung.
    Jag kan inte dela med mig några goda råd, eller hopp om framtiden, men jag hoppas att du står ut och hittar styrka du inte visste fanns. Hoppas att din fina hundvalp kan skänka dig lite tröst och glädje, djur brukar ju vara bra på det.

    En stor, stor kram till dig från mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: