Monster…

Ibland kommer de från ingenstans dessa monster.

När vi minst anar det.

I olika skepnader.

Vid olika tidpunkter.

De försöker förgöra det goda,

slita sönder det vackra,

suga ur det som lever.

De lämnar ett skal av det som var…

 

Snart har det gått 2 år sedan min älskade man gick bort av cancern. Det känns som igår! Det gör så fruktansvärt ont av saknad, trots att jag haft förmånen att kunna gå vidare med en ny kärlek. Jag förbannar denna sjukdom som förgör liv, inte bara för den som förlorar livet självt genom sjukdomen utan den förstör även liv för dem som stått vid sidan om och inte kunnat göra något mer än att finnas till för den sjuke. Den så gott som dödar det liv som borde få fortsätta…den förstör åtminstone för en lång tid framåt. Vägen tillbaka, att hitta en ny identitet då man förlorat sin hälft, att våga leva…dit är det långt. Jag troddde jag var där, men jag misstog mig…jag har lång väg kvar. Ni där ute, lev för dagen och låt era nära få veta att ni älskar dem! Allt kan ändras fortare än ni anar…kanske av ett besök av monster!

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

~ av Jur kand på juni 4, 2012.

22 svar to “Monster…”

  1. ❤ stor kram till dig, Erika.
    Karin

  2. Oerhört stark och ruskig bild! Stor Kram från mig med ❤ Hittar inga bra ord…men det är som du säger, leva i nuet och vara tacksam för alla nära och kära man har runt omkring sig, för man vet ju inte om det lurar ett mönster bakom nästa hörn…

    • Tack Karin! Ja man vet aldrig vad framtiden har att bjuda på…kanske tur det i och för sig. Att skjuta saker på framtiden är något jag genom denna resa lärt mig att det ska man inte göra eftersom allt kan förändras och drömmar krascha på nolltid. Att leva i nuet har blivit väldigt viktigt för mig nu, att göra det jag vill göra så snart som möjligt. Att inte leva i det förgågna är också viktigt, eftersom det som hänt kan vi inte göra något åt. Det är dock svårt att leva upp till att släppa historien ibland då de dåliga minnena tar över… Kram kram

  3. Stor kram på dig!
    Margi

  4. Så sant så sant. Leva i nuet är ett klokt råd från dig. Man vet aldrig vad ödet för med sig åt en. Det är en hemsk sjukdom. Både för den som drabbas och för de nära och kära. Själv ska jag på min sista kontroll denna veckan med blandade känslor. Skönt slippa gå dit som jag gjort i 10 år nu men samtidigt kändes det tryggt på något vis.
    Styrkekramar till dig. Camilla

    • Tack Camilla! Ja, du om någon vet hur livet kan ändras och hur det är att själv vara drabbad. Jag önskar dig all lycka till med din sista kontroll. Kan tänka mig att det är kluvna känslor du har inför denna sista koll… Du är stark och du finns i mina tankar!
      Stor kram

  5. Så tungt det måste kännas. Lider med dig vännen och hoppas och önskar att du snart ska få känna dig hel igen. Bilden är väldigt passande till din text, eller tvärtom. Jag väntar på att värmen ska komma tillbaka så jag får träffa dig på en gårdsfika. Men dröjer det för länge får du komma på en inomhusfika istället. Stor styrkekram .

    • Käre vän, visst är det tungt nu denna månad. Jag tror aldrig att det kommer att gå att känna sig hel igen, en bit kommer alltid fattas, men jag kommer lära mig leva med det och det är huvudsaken kanske. Hör av mig snart ang fikat :). Stor kram till dig min älskade vän!

  6. Hjälp, den anfaller. Mycket talande illustration till dina ord//veronika

    • Tack Veronika! Var lite den känslan jag fick när den helt plötsligt var väldigt nära :). Såg inte spindeln när jag dök ner med makrot förrän efter ett tag…hua. Sköt om dig!

  7. Bra skrivet och en passande bild som får symbolisera ”grymheten” i ämnet lite tycker jag. Jag vet inte men kanske är jag en av dom personerna som vet mycket väl hur du mått efter tragedin som drabbade dig, du får rätta mig om jag har fel. Jag har inte riktig stenkoll på hur du mår idag men jag hoppas att du för varje dag finner lite mera tröst genom nånting…-Sköt om dig!
    Morgan

    • Tack Morgan! Du är en av få som vet hur jag mått efter tragedin och en av de få som stod vid min sida, även om det var på distans över cyberrymden. Är dig evigt tacksam för din stöttning! Trösten och meningen kommer åter dag för dag, men ibland blir svackorna rätt stora, speciellt nu denna period på året… Sköt om dig!
      Kram

  8. Starka ord väl illustrerade. Vi som har förmånen att ha våra närmsta kvar och friska bör nog betänka dina ord här. / Deerhunter

    • Tack Klas och bättre sent än aldrig så välkomnar jag dig till min lilla blogg! Vi tar så mycket för givet här i livet och när det sedan helt plötsligt kan vara för sent att säga och göra allt man ville så går ju klockan inte att vrida tillbaka… så en lärdom jag verkligen tagit är just att lev i nuet och ta inget för givet. Sköt om dig! Ps. Dina bilder är underbara! 🙂

  9. Helt rätt illustration till texten. Det är en riktigt bra bild, riktigt läskig. Ofta ges massa svärta till bilder som tänkta att vara obehagliga på något sätt, men här har du på ett ”enkelt” sätt visat att det kan bli ännu bättre utan den kraftiga kontrasten. Och inte alls effektsökande som det kan bli om man måste lägga på svärtan för att en bild ska få den obehagliga känslan. Som sagt, en riktigt bra bild!
    // Sander

    • Tack Sander! Du har fångat det jag ville förmedla 🙂 Det behöver inte alltid vara ”tillgjort” för att skapa det man vill uppnå. Ha en bra sommar!

  10. Man ska verkligen värna om de personer man har runt omkring sig…men livet gör så man vet inte vad man har förrän man har förlorat det. Det är som du skriver…man ska älska och ta väl hand om sina nära och kära, för man vet inte när ”monstret” är framme. Jag miste min pappa alldeles för tidigt när han sakta tynade bort och försvann när jag gjorde min värnplikt som 19 åring. Jag kan inte låta bli att fortfarande få tårar i ögonen när man tänker på honom…senast nu i studenttider, när han kom på tal om hur stolt han hade varit över sina barnbarn…som han aldrig fick träffa.
    Men allt har sin tid.
    Väl illustrerad bild i sammanhanget…vi har alla våra monster.

    Vh

    • Ja, vi tar så mycket för givet, allt vi har omkring oss. Tråkigt höra om din pappa som rycktes bort alldeles för tidigt. Sorgen och saknaden försvinner aldrig…
      Sköt om dig!

  11. Men usch, känner verkligen med dig. Den sjukdomen får de gärna utplåna. det är så mycket lidande, vet vad du går igenom! Kram!/Stefan

    • Tack Stefan! Tråkigt se att du har erfarenhet av sjukdomen på något sätt. Den slår blint, och drabbar i alla åldrar. Ett fruktansvärt lidande och vi som står vid sidan är så maktlösa! Som du säger, de får gärna utplåna sjukdomen…kanske någon gång är det en möjlighet. Vi kan bara hoppas…
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: