Minnen…

Dubbelexp Dressis

Att tänka tillbaka på tid som varit kan både vara av gott och ont. Många minnen är ljusa medan en del är obeskrivligt mörka där smärtan tar ett grepp om hjärtat och kniper om hårt, så hårt… Det finns minnen av det mörka slaget som än idag förföljer dag som natt, där såren aldrig kommer att läka fullt ut. De minnena blir tack och lov mindre och mindre ju längre tiden går efter den värsta vakna mardrömmen jag varit med om. Bitar av den perioden minns jag som i ett töcken då jag höll mig vaken endast av kärlek och viljan att finnas där till sista andetaget. 9 månaders rent helvete från dagen då sjukdomsbeskedet kom, med en känslomässig berg-och dalbana som inte går att beskriva, ena sekunden hopp, andra sekunden förtvivlan ända tills sista andetaget. Den sista månaden försvann allt hopp då beskedet kom att inget mer stod att göra. Hur tar man som närmsta anhörig, som livskamrat,  och bearbetar ett sådant besked? Hur hanterar man en sådan situation där jag vet att den sista tiden för oss tillsammans är här, att våra dagar ihop är så slutgiltigt räknade alldeles för tidigt? Hur beter jag mig mot den jag älskar över allt annat på denna jord när hans dödsångest är så stor att han själv inte kan få reda på hur det ligger till? Hur kunde jag tackla perioden av ren och skär lögn för att skona honom och hans sinne? Jag vet inte hur det gick till…jag vet bara att jag fanns vid hans sida dygnet runt ända till sista natten då han fick somna in, hemma, och hans andetag upphörde och han blev fri från smärta, ångest och sjukdom. Jag fick fatta beslut rörande behandlingen under den sista månaden som jag önskar att ingen människa ska behöva ta för sina anhöriga. Jag saknar min man varje dag. Det har i sommar gått 3 år sedan jag såg honom sist…ofattbart.

Minnen…när jag fotade idag tänkte jag tillbaka på när vi planterade denna häck som visas på bilden ovan. Hur glada vi var över att vi var ett så bra team. Vi förstod varandra…utan att behöva säga något och jag tror att det var en av orsakerna till att min man inte ville att jag skulle vika från hans sida under sjukdomstiden, inte ens för några minuter.  Jag förstod vad han ville, och kunde förmedla det till de som behövde veta något.  Som en läkare uttryckte det, som var så fascinerad över vårt samspel: ”Det är kärlek det”. När jag idag då fotade denna häck tänkte jag att den är planterad av oss, i kärlek. Den växer och frodas, även om den nu för vinterperioden har gått i ide,  och den kommer förhoppningsvis överleva mig…jag ska göra vad jag kan för att vårda den, och de goda minnena, i kärlek.

Annonser

~ av Jur kand på januari 6, 2013.

22 svar to “Minnen…”

  1. Blir tagen av dina ord och din bild. Kram till dig.

    • Tack älskade vän! Bara du inte gråter nu igen… 😦 Det är ju inte meningen… Kram kram

  2. Väldigt gripande och fint skrivet, Erika. Bilden din förmedlar så rörande känslor och även om mycket skulle kunna sägas talar bilden bäst för sig.

  3. Tror ingen kan förstå hur din mardröm varit. En mardröm på riktigt. Men livet går ju vidare varken vi vill eller inte. Gläds åt din fina bild.

    • Ingen kan förstå…och som du säger så går livet vidare och det går bättre och bättre, men det kommer alltid ligga i mitt inre och det gör nog också att det påverkar mitt skapande, och ATT jag skapar. Allt på gott och ont som sagt. Tack för att du gläds åt min bild. Det glädjer mig 🙂

  4. Oj, riktigt gripande. Din bild blir så mycket mer med historien till. Den andas drömmar och minnen.

    • Tack Gert! Bilden har i mina ögon en sorgsenhet över sig, samtidigt som den faktiskt speglar ett ljus. Och visst andas den drömmar och minnen 🙂

  5. Läser dina rader, ser din bild, tagen och berörd…

  6. Blir otroligt gripen och tagen av dina ord, nej detta kan ingen förstå som inte varit med om samma sak. Jag önskar dig allt gott framöver. Vårda er häck. kram

    • Tack Anki! En resa som varit/fortfarande bitivs är tung och egentligen rätt obegriplig…ibland känns det som jag stått utanför och tittat på. Ska göra vad jag kan för att vårda häcken 🙂

  7. Holy moses. Din berättelse griper tag i mig och ruskar om mig. Ta vara på dig / C

    • Tack Claes! Ja det har varit en resa, och är fortfarande på många sätt. Värderingarna av vad som är viktigt i livet förändras…

  8. Gripande text .

  9. Vet inte riktigt vad jag ska skriva för kommentar till en sådan gripande text. Tänker på min far varje dag, han gick bort 2006, alldeles för tidigt i sviterna av sin diabetes. Jag kan på något sätt förstå hur du känner även om det inte fullt ut går att begripa. För egen del har jag accepterat att det är som det är och att det är ok att sakna någon om det så är hela livet. Häcken är väl en alldeles utmärkt symbol för er kärlek tänker jag.

    Må gott!

    • Skönt att du säger att det är ok att sakna någon hela livet…vissa tycks inte anse det ok nämligen. När man kan sakna någon och tänka på denne dagligen så har ju personen satt djupa avtryck i ens inre. Att acceptera är viktigt…för vi kan ju inte göra något åt det som hänt hur mycket vi än vill. Tack för att du delar med dig Åke!

  10. Djupt gripande text, behövde lite tid innan fick skriva… Så starka känslor! Bilden känns likasom ett minne om minnet, ett förevigat minne verkligen. Visst är det naturligt att sakna någon och att behålla minnet, det är nog en del av ens liv. Kram på dig!
    Margi

  11. Vacker text som berör. Detta borde ingen få uppleva och jag förundras över att man ändå finner den styrka som krävs när man är mitt uppe i detta hemska. Som en vän i min kör sa igår när vi sjöng i kyrkan och hon några dagar tidigare fått ett tråkigt besked.. ”Fokusera bara på uppgiften, bryta ihop kan vi göra sedan”. Kan tänka mig att det är lite på samma vis.
    Vacker bild också! Vårda häcken väl!

  12. En så gripande historia, blir riktigt rörd när jag läser den. Texten och bilden en fin hyllning och kärleks förklaring till en del av dig som försvann förtidigt, som det alltid är när en kära försvinner.
    Fin bild, fin ton som lägger ett stillsammt vemod i känslan till bilden, och frosten understryker den. Tycker mig i mitt inre se hur de inte så frostiga löven bildar en symbol av ett hjärta, är nog påverkan av den gripande texten som öppnar upp mitt sinne…

    /Christer K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: